Senaste tidens meningslösa kladd som inte fyller någon samhällsfunktion
Ser ni vem det e? (Mitt superhjälte-intresse lyser igenom ibland...)
musiktips
Fredagkväll, sitter i TV-soffan, drar på Så Ska Det Låta. I ena laget EMD, jippii.... I andra laget tre snygga tjejer som kallar sig Cookies 'N' Beans, aldrig hört talas om men vi får väl se vad det blir av det här. EMD sjunger Jennie let me love you och låtarna de sjöng i Idol, förutsägbart, så uppenbart produktplaserat och fantastiskt tråkigt, tjejernas tur. Vacker ballad, väldigt vackra röster. Efter ett tag kommer en version av Dixie Chicks "Sin Wagon". Du söte baron av allt som andas vilket ös!! Där och då blev jag ett fan av Cookies 'N' Beans.
Cookies 'N' Beans består av Frida Öhrn, Charlotte Centervall och Linda Ström. Alla är mer eller mindre välkända i musikbranchen. Frida Öhrn är t.ex sångerska i gruppen Oh Laura som fick en hit med låten "Release Me". De medverkade i Melodifestivalen 2009 med låten "What If" och 2010 släppte de sitt andra studioalbum "Beg, Borrow and Steal". De spelar musik med själ och hjärta men förutom hjärtskärande ballader spelas också rå, svettig musik inspirerad av den amerikanska södern. Bland de största influenserna hittar man Dolly Parton, Lucinda Williams, Gram Parson och Emmylou Harris. Kort o gott tre tjejer, vackra röster, bra låtar. Behövs det nåt mer?
Sin Wagon på Så Ska De Låta. Skruva upp volymen o se om du kan sitta still.
Låt från nya skivan på Sommarkrysset.
dagens låt
en musikers uppväxt
Få personer har skrivit en bättre låt om en musikers uppväxt och känslan av att det e du och ditt band mot världen än Bruce Springsteen. Efter att ha sett honom framföra den på Ullevi fick den ytterligare en dimension. Och varför ska jag försöka skriva om något när det redan finns en som sagt det bättre....
Well, we bursted out of class
Had to get away from those fools
We learned more from a 3-minute record, baby
Than we ever learned in school
Tonight I hear the neighborhood drummer sound
I can feel my heart begin to pound
You say you're tired and you just want to close your eyes
And follow your dreams down
Well, we made a promise we swore we'd always remember
No retreat, baby, no surrender
Like soldiers in the winter's night
With a vow to defend
No retreat, baby, no surrender
Well, now young faces grow sad and old
And hearts of fire grow cold
We swore blood brothers against the wind
Now I'm ready to grow young again
And hear your sister's voice calling us home
Across the open yards
Well maybe we'll cut someplace of own
With these drums and these guitars
'Cause we made a promise we swore we'd always remember
No retreat, baby, no surrender
Blood brothers in the stormy night
With a vow to defend
No retreat, baby, no surrender
Now on the street tonight the lights grow dim
The walls of my room are closing in
There's a war outside still raging
You say it ain't ours anymore to win
I want to sleep beneath
Peaceful skies in my lover's bed
With a wide open country in my eyes
And these romantic dreams in my head
Once we made a promise we swore we'd always remember
No retreat, baby, no surrender
Blood brothers in a stormy night
With a vow to defend
No retreat, baby, no surrender
musiktips
Bandet heter The Civil Wars och är en duo baserad i Nashville. Bandet består av Joy Williams och John Paul White. Bandets musik är väldigt enkel och avskalad (jag hatar egentligen det ordet, men vad ska man annars använda...) bestående av duons harmonisång och Johns gitarr. På ders fulllängdare har musiken fyllts ut lite med exempelvis piano och lite akustiska instrument. Men den enkla, intima känslan har behållts och varje låt känns mer som en enkel konversation med lyssnaren än ett uppträdande.
The Civil Wars blev av iTunes utsedda till förra årets bästa singer/songwriter och Paste Magazine har utsett dom till "Best of what's next". Mängder av människor frågade också efter vilket band det var bakom musiken efter att deras låt Poison&Wine spelats i ett avsnitt av "Greys Anatomy"
Barton hollow, låten som följde med meddelandet och fick mig att fastna för bandet..
Poison&Wine, låten som spelades på Greys Anatomy..
Hoppas fler än jag uppskattar dem.
You stay classy, planet earth!
Musikalisk mångfald
Jag möter ofta människor som, likt mig, påstår att de älskar musik. De säger inget annat utan bara "Jag älskar musik". Jag blir i då otroligt glad och tänker att här kan vi ha utbyte av varandra! Ofta blir jag ganska snabbt besviken då insikten kommer att deras musikkärlek är rejält genre-bestämd... Jag börjar prata blues med någon och får till svar "blues e inte musik, metal ska de va!". Spelar jag en go gospel-låt blir reaktionen "Nja har du inte Lady Ga-Ga's senaste?? Dom spelar den på Mix Megapol...". Tänker jag att ok, vi pratar metal då, det gillar ju folk utbrister personen "Nä usch sånt här skrik o gap! Man hör ju inte vad dom sjunger!!". Lite raljerande jag vet. Som tur är så är det inte alltid så illa...
Jag har haft turen att växa upp i ett hem där det spelades olika sorters musik. Stereon kunde ljuda av allt från Dylan, Gospel, Trad-Jazz, Opera, Kubansk musik, Lundell, Springsteen, Blues, Soul mm.... Under mina "rebell-år" upptäckte jag själv hårdrocken för det va typ det enda farsan inte lyssnade på och på det viset fullbordades väl cirkeln... Nu för tiden kan jag inte annat än att känna en otrolig välsignelse i den musikaliska mångfalden. Det skulle kännas trist att gå tillbaka till en musiksmak som är kraftigt genre-begränsad. Missförstå mig rätt, alla kan inte gilla allt och det finns musikgenrer jag får utslag av. Men de genrerna kan jag nog räkna på ena handens fingrar. Jag vill inte att alla ska tycka om allt, jag efterlyser dock att lite musikalisk mångfald ska följa med påståendet att man "älskar musik".
För mig skulle det kännas futtigt att inte kunna uppleva den totala urladdning som sker i en riktigt fet metal-låt, smittas av glädjen som finns i gospel, känna innerligheten i bluesgitarrens gråtande toner, röras till tårar när Springsteen sjunger om människorna i småstaden där vardagen tog död på deras drömmar, få lite lätt gåshud när Johnny Cash sjunger "San Quentin, I hate every inch of you" inför fångarna på San quentin-fängelset, i beundran njuta av den musikaliska genialitet Mozart besatt, imponeras av soulsångarnas teknik och inlevelse etc. etc...
Det finns oändligt mycket bra musik. Alla har favoriter, men jag vill att vi vågar oss utanför våra trygga ramar av vad vi tycker är bra. Se charmen i det ännu okända och kanske förstå varför människor gillar just den här musikstilen. Musikalisk mångfald berikar och jag tror det hjälper oss att inse musikens verkliga storhet.
Själv tar jag fram min spellista på Spotify, trycker på "shuffle" och njuter av att nästa låt kan vara, i princip, vad som helst.
Min "arbetsplats" och lite av vad jag gör...
Alla måste ju ha en egen superhjälte. Mr. Awesome!
Försöker lära mig att måla med pensel...
Tim Burton kanske hade varit stolt...
Lite tatueringsinspirerad... Kommer nog aldrig bli färdig..
Lite Japaninspirerad... Kommer nog aldrig bli färdig den heller...
Ibland är ord överflödiga...
Jag behöver väl knappast berätta att det var en oerhört vacker himmel hemma ikväll? (Nej bilden är inte redigerad ett smack)
En hjärtefråga..
"Jag är för bra, för stor, för viktig för att Gud ska ha någon omsorg om mig" Höjden av självcentrering och kanske inte så ovanligt som vi vill tro. En självcentrering och egoism jag tror egentligen är rotad i ensamhet. "Förverkliga dig själv. Sköt dig själv o skit i andra. Ensam är stark". Vi kan alla uttryck som alla är ett sätt att få bukt med sin ensamhet på egen hand. Den nya folksjukdomen i väst är inte utbrändhet, det är inte övervikt, det är egoism, rotad i ensamhet. Vi gör oss själva till kungar och drottningar över våra egna hjärtan.
Jag tror inte att det är en slump att människan skapades till att vara två stycken. Det är inte gott för människan att vara ensam. Vi klarar inte av att ha ansvar för våra egna hjärtan. Vi behöver någon att ge vårt hjärta till. Det kan vara vårt livs kärlek, en oerhört nära vän eller familjen, vad eller vem som hest egentligen, bara du inte behåller det för dig själv.
Våra egna hjärtan är som kryptonit för Stålmannen, vi försvagas, klarar inte av att fullfölja våra uppgifter och ligger till slut ensamma utan kraft att resa oss, tills någon kommer och tar hand om det.
Att ge sitt hjärta till någon annan tror jag är något av det läskigaste man kan göra i livet. Man brer ut själva kärnan av den man är, som smör på en hårdmacka och ger till en annan människa "gör med det här, vad du vill" Ibland vill de inte ha det, ibland får man tillbaka det efter ett tag, ofta kantstött och fullt av sprickor, men förr eller senare kommer det någon som tar emot det och behåller det. Har man riktig tur får man den personens hjärta tillbaka. Att få ha ansvar för en annan människas hjärta tror jag är det största botemedlet mot egoism som finns. Det är omöjligt att inte bli ödmjuk inför en sådan uppgift. Att bära en annan människas hjärta i sina kupade händer genom livet.
Ge av ditt hjärta, döda egoismen. Ha omsorg om andra så har dom omsorg om dig.
För ensam är inte stark, ensam är bara ensam.
Green Bay Packers!
Ok här kommer ett inlägg där jag faktiskt berättar en sak om mig själv. Men det är nödvändigt för det här är viktigt. Jag har aldrig varit speciellt sportintresserad. Jag gjorde försök att spela fotboll, innebandy, tennis mm... Men samtliga försök var ganska fruktlösa. Jag skiter fullständigt i hur det går i Allsvenskan, Premier League för mig är att folk går omkring och är irriterade på klubbar som råkar ha pengar, Elitserien hänger man väl med i lite när det är slutspel... Kort sagt om det inte är OS, Fotbolls-VM eller liknande är sport inte så väldigt intressant. Utom Amerikansk Fotboll! 
Amerikansk Fotboll är sporten jag växte upp med när alla andra ungar växte upp med vanlig fotboll. Den klassiska bilden är ju att pappa spelar fotboll med pojkarna. Vi hade en amerikansk fotboll som vi kastade till varandra, pratade om duktiga Quarterbacks och hur man fick hål på "Green Bay Defence Line". Jag spenderade en hel del tid med att kolla på gamla inspelade matcher, lärde mig reglerna så gott jag kunde. Förstod vad 2nd and 5 innebar, kunde se en pass interference och allt sånt som gjorde att jag iaf kunde ha behåll av matcherna. Och tidigt blev jag tillsagd av min far att Green Bay Packers är laget man ska hålla på. Jag försökte självklart hitta ett eget lag för man kan ju inte hålla på farsans lag :) Dessa försök var också ganska fruktlösa. I det här huset är det Packers som gäller.
Det fina nu är att Packers tagit sig till Superbowl!! Finalen i NFL, amerikanska fotbollsligan, och den största enskilda idrottshändelse som finns! OS och Fotbolls-VM är såklart större men de utspelar sig under flera veckor. Superbowl är en match, en dag: Superbowl Sunday! Och i år kommer packers gula hjälmar synas nere på planen. 
Detta är förmodligen det enda inlägg jag kommer skriva om sport. Men det är just för att detta är den enda sporthändelse som jag faktiskt blir uppspelt av. Green Bay kommer spela Superbowl, Aaron Rodgers leder laget och jag sitter uppe med chips o guacamole och växlar mellan hopp och förtvivlan. Natten 6e februari gäller det!
Aaron Rodgers, spela ditt livs match. Sår läker, brudar gillar ärr, äran varar för evigt, (lökigt men e det amerikanskt så är det...)
sociala medier
Utdrag ur Liftarens Guide till Galaxen
".. människorna på planeten jorden hade alltid ansett sig vara mer intelligenta än delfinerna eftersom de hade åstadkommit så mycket- hjulet, New York, krig och så vidare- medan allt som delfinerna gjorde var att skvimpa omkring i vattnet och ha kul. Men å andra sidan hade delfinerna alltid ansett sig vara mer intelligenta än människorna- på exakt samma grunder."
Ingen delfin, men man kan väl inte få allt...
dr. McDreamy
Guitar-day
Ungefär så här känner man sig då.
2011
Även om jag inte tycker att nyår egentligen är något speciellt så kan jag inte ignorera det speciella i att lite för många, lite för dåligt klädda, lite för berusade människor samlas utomhus i -10 beväpnade med sprängmedel.
Alla väntar på att klockan ska slå 00:00 så man får börja infria de löften som givits om ett bättre, sundare liv. Vända blad och den här gången ska man göra allt rätt. Besvikelser, misslyckanden och tillkortakommanden är bara så 2010.
Första månaden av 2011 är snart slut och insikten om att man kanske inte kommer göra allt rätt i år heller har nog kommit krypande hos de flesta. Varje år denna vetskap att bara för att årtalet ändras så innebär det inte att vi ändras per automatik.
2011 är ett år jag ser fram emot med förväntan (i vanlig ordning). Jag slutade med nyårslöften för länge sen. Det kändes alltid lite för stort, lite för ambititiöst. Som att springa upp på prispallen medans man ännu stod i startfållan.
Mitt mål är vardagen och resan dit har redan startat. Att uppskatta det vissa människor kallar tristess, finna nöje i det som kallas ekkorhjul. Inte gå väntande på världsomvälvande händelser och inte bli otålig då dessa händelser låter vänta på sig. Lyckan finns i vardagen, glädjen finns i en kopp kaffe och morgontidningen. En glädje så enkel att vi kan packa ner vårt den i Ica's kundvagnar. Typisk svensk Ikea-glädje, "bara sätt ihop och skruva".
Slutdestinationen är klar och målet är vägen dit. Jag kommer säkert misslyckas flera gånger, men det gör inget. För det känns rätt.
