En hjärtefråga..
"Jesus låt mig aldrig bli så stor, att jag inte får plats i din famn" En känd sångrad som jag tror de flesta sjungit i söndagskolan. Jag gjorde det iaf och på den tiden tänkte jag att "Undra om man kan bli så stor? Då måste man ju iaf bli större än vårat hus" Liten och naiv som man var trodde man ju såklart att det handlade om storlek. Samma textrad började jag nynna på i morse när det slog mig, visst kan man bli så stor. Inte fysiskt men det är inte det sången handlar om. Sången handlar ju om egoism.
"Jag är för bra, för stor, för viktig för att Gud ska ha någon omsorg om mig" Höjden av självcentrering och kanske inte så ovanligt som vi vill tro. En självcentrering och egoism jag tror egentligen är rotad i ensamhet. "Förverkliga dig själv. Sköt dig själv o skit i andra. Ensam är stark". Vi kan alla uttryck som alla är ett sätt att få bukt med sin ensamhet på egen hand. Den nya folksjukdomen i väst är inte utbrändhet, det är inte övervikt, det är egoism, rotad i ensamhet. Vi gör oss själva till kungar och drottningar över våra egna hjärtan.
Jag tror inte att det är en slump att människan skapades till att vara två stycken. Det är inte gott för människan att vara ensam. Vi klarar inte av att ha ansvar för våra egna hjärtan. Vi behöver någon att ge vårt hjärta till. Det kan vara vårt livs kärlek, en oerhört nära vän eller familjen, vad eller vem som hest egentligen, bara du inte behåller det för dig själv.
Våra egna hjärtan är som kryptonit för Stålmannen, vi försvagas, klarar inte av att fullfölja våra uppgifter och ligger till slut ensamma utan kraft att resa oss, tills någon kommer och tar hand om det.
Att ge sitt hjärta till någon annan tror jag är något av det läskigaste man kan göra i livet. Man brer ut själva kärnan av den man är, som smör på en hårdmacka och ger till en annan människa "gör med det här, vad du vill" Ibland vill de inte ha det, ibland får man tillbaka det efter ett tag, ofta kantstött och fullt av sprickor, men förr eller senare kommer det någon som tar emot det och behåller det. Har man riktig tur får man den personens hjärta tillbaka. Att få ha ansvar för en annan människas hjärta tror jag är det största botemedlet mot egoism som finns. Det är omöjligt att inte bli ödmjuk inför en sådan uppgift. Att bära en annan människas hjärta i sina kupade händer genom livet.
Ge av ditt hjärta, döda egoismen. Ha omsorg om andra så har dom omsorg om dig.
För ensam är inte stark, ensam är bara ensam.
"Jag är för bra, för stor, för viktig för att Gud ska ha någon omsorg om mig" Höjden av självcentrering och kanske inte så ovanligt som vi vill tro. En självcentrering och egoism jag tror egentligen är rotad i ensamhet. "Förverkliga dig själv. Sköt dig själv o skit i andra. Ensam är stark". Vi kan alla uttryck som alla är ett sätt att få bukt med sin ensamhet på egen hand. Den nya folksjukdomen i väst är inte utbrändhet, det är inte övervikt, det är egoism, rotad i ensamhet. Vi gör oss själva till kungar och drottningar över våra egna hjärtan.
Jag tror inte att det är en slump att människan skapades till att vara två stycken. Det är inte gott för människan att vara ensam. Vi klarar inte av att ha ansvar för våra egna hjärtan. Vi behöver någon att ge vårt hjärta till. Det kan vara vårt livs kärlek, en oerhört nära vän eller familjen, vad eller vem som hest egentligen, bara du inte behåller det för dig själv.
Våra egna hjärtan är som kryptonit för Stålmannen, vi försvagas, klarar inte av att fullfölja våra uppgifter och ligger till slut ensamma utan kraft att resa oss, tills någon kommer och tar hand om det.
Att ge sitt hjärta till någon annan tror jag är något av det läskigaste man kan göra i livet. Man brer ut själva kärnan av den man är, som smör på en hårdmacka och ger till en annan människa "gör med det här, vad du vill" Ibland vill de inte ha det, ibland får man tillbaka det efter ett tag, ofta kantstött och fullt av sprickor, men förr eller senare kommer det någon som tar emot det och behåller det. Har man riktig tur får man den personens hjärta tillbaka. Att få ha ansvar för en annan människas hjärta tror jag är det största botemedlet mot egoism som finns. Det är omöjligt att inte bli ödmjuk inför en sådan uppgift. Att bära en annan människas hjärta i sina kupade händer genom livet.
Ge av ditt hjärta, döda egoismen. Ha omsorg om andra så har dom omsorg om dig.
För ensam är inte stark, ensam är bara ensam.
Kommentarer
Postat av: Simon Axelsson
Preach it brother! (Förresten, du skriver väldigt bra, både form- och innehållsmässigt.)
Postat av: Josefine Sääw
Väldigt bra skrivet! Fick nästan en tår i ögat.
Trackback
