mucus

Jag älskar musik. Rent ut sagt älskar musik. Jag tror att musiken är en av de viktigaste uttrycksformer vi människor har. På något sätt känns det som att det är det som skiljer oss från djuren, som man säger. Än idag händer det att man upptäcker okända stammar djupt inne i regnskogarna, helt nya kulturer. Är det något dessa har gemensamt är det att i stort sett alla har någon form av musik. De har ihåliga trädstammar de trummar på, någon använder sin röst och utstöter ljud i rytmiska mönster och folk dras med i detta och upptäcker att "Hey, det e ju kul att röra sig till det här". De har musiken i sig utan att veta om vilket världsomspännande fenomen det faktiskt är.

Jag möter ofta människor som, likt mig, påstår att de älskar musik. De säger inget annat utan bara "Jag älskar musik". Jag blir i då otroligt glad och tänker att här kan vi ha utbyte av varandra! Ofta blir jag ganska snabbt besviken då insikten kommer att deras musikkärlek är rejält genre-bestämd... Jag börjar prata blues med någon och får till svar "blues e inte musik, metal ska de va!". Spelar jag en go gospel-låt blir reaktionen "Nja har du inte Lady Ga-Ga's senaste?? Dom spelar den på Mix Megapol...". Tänker jag att ok, vi pratar metal då, det gillar ju folk utbrister personen "Nä usch sånt här skrik o gap! Man hör ju inte vad dom sjunger!!". Lite raljerande jag vet. Som tur är så är det inte alltid så illa...

Jag har haft turen att växa upp i ett hem där det spelades olika sorters musik. Stereon kunde ljuda av allt från Dylan, Gospel, Trad-Jazz, Opera, Kubansk musik, Lundell, Springsteen, Blues, Soul mm.... Under mina "rebell-år" upptäckte jag själv hårdrocken för det va typ det enda farsan inte lyssnade på och på det viset fullbordades väl cirkeln... Nu för tiden kan jag inte annat än att känna en otrolig välsignelse i den musikaliska mångfalden. Det skulle kännas trist att gå tillbaka till en musiksmak som är kraftigt genre-begränsad. Missförstå mig rätt, alla kan inte gilla allt och det finns musikgenrer jag får utslag av. Men de genrerna kan jag nog räkna på ena handens fingrar. Jag vill inte att alla ska tycka om allt, jag efterlyser dock att lite musikalisk mångfald ska följa med påståendet att man "älskar musik".

För mig skulle det kännas futtigt att inte kunna uppleva den totala urladdning som sker i en riktigt fet metal-låt, smittas av glädjen som finns i gospel, känna innerligheten i bluesgitarrens gråtande toner, röras till tårar när Springsteen sjunger om människorna i småstaden där vardagen tog död på deras drömmar, få lite lätt gåshud när Johnny Cash sjunger "San Quentin, I hate every inch of you" inför fångarna på San quentin-fängelset, i beundran njuta av den musikaliska genialitet Mozart besatt, imponeras av soulsångarnas teknik och inlevelse etc. etc...

Det finns oändligt mycket bra musik. Alla har favoriter, men jag vill att vi vågar oss utanför våra trygga ramar av vad vi tycker är bra. Se charmen i det ännu okända och kanske förstå varför människor gillar just den här musikstilen. Musikalisk mångfald berikar och jag tror det hjälper oss att inse musikens verkliga storhet.

Själv tar jag fram min spellista på Spotify, trycker på "shuffle" och njuter av att nästa låt kan vara, i princip, vad som helst.